Jag vill skriva ngt men jag vet inte vad jag har bara lust att skriva av mig men allt skulle bli så fel då. Men samtidigt orkar jag inte gå och bära på allt längre. Men om jag nu skulle öppna munnen för att försöka förklara så är det ändå ingen som skulle kunna förstå. Då kan jag lika gärna vara tyst. En dag kommer jag väl ändå att sprängas utav tankar och funderingar och så lär väl omgivningen få vet allt ändå. Men då är det väl redan för sent är jag rädd, då är ändå alla borta.

Den senaste veckan har innehållit såå mkt känslor av olika slag. Jag har både skrattat och gråtit. Det var så skönt att verkligen få gråta ut i era armar den kvällen. Jag vet inte vad som flög i mig men plötsligt satt jag där på toaletten och det enda jag kunde få fram var tårar och snyftningar. Det var första gången som jag verkligen visade hur jag känner för just den situationen. Och ja jag vet att lika snabbt som jag började gråta lika snabbt fick jag ett leende på mina läppar. Men jag antar att det bara var en försvarsmekanism för att inte drunkna i mina egna tårar. Det leendet var nog det falskaste leendet som jag har klistrat på på mkt mkt länge. Förlåt det var inte meningen men denna gången gjorde jag det för min egen överlevnad.

Jag har kommit på att jag måste tänka mer på mig själv och hur jag mår. Men det är svårt. Jag är inte van vid att lösa mina egna problem. jag "löser" mina problem genom att lasta på mig andras. Då tänker jag inte så mkt på mitt eget elände. Men när jag väl gör det så mår jag ju inte bra varför lär jag mig inte det? Hur kan man göra samma misstag om och om igen år ut och år in?

Jag vet inte om jag känner mig så mkt bättre efter detta inlägget men på ngt sätt var det skönt att få skriva av sig. Jag begär inte att ni ska förstå vad jag har skrivit men för mig räcker det att jag vet att ngn läser det.

Over and out