Jag vill skriva ngt men jag vet inte vad jag har bara lust att skriva av mig men allt skulle bli så fel då. Men samtidigt orkar jag inte gå och bära på allt längre. Men om jag nu skulle öppna munnen för att försöka förklara så är det ändå ingen som skulle kunna förstå. Då kan jag lika gärna vara tyst. En dag kommer jag väl ändå att sprängas utav tankar och funderingar och så lär väl omgivningen få vet allt ändå. Men då är det väl redan för sent är jag rädd, då är ändå alla borta.

Den senaste veckan har innehållit såå mkt känslor av olika slag. Jag har både skrattat och gråtit. Det var så skönt att verkligen få gråta ut i era armar den kvällen. Jag vet inte vad som flög i mig men plötsligt satt jag där på toaletten och det enda jag kunde få fram var tårar och snyftningar. Det var första gången som jag verkligen visade hur jag känner för just den situationen. Och ja jag vet att lika snabbt som jag började gråta lika snabbt fick jag ett leende på mina läppar. Men jag antar att det bara var en försvarsmekanism för att inte drunkna i mina egna tårar. Det leendet var nog det falskaste leendet som jag har klistrat på på mkt mkt länge. Förlåt det var inte meningen men denna gången gjorde jag det för min egen överlevnad.

Jag har kommit på att jag måste tänka mer på mig själv och hur jag mår. Men det är svårt. Jag är inte van vid att lösa mina egna problem. jag "löser" mina problem genom att lasta på mig andras. Då tänker jag inte så mkt på mitt eget elände. Men när jag väl gör det så mår jag ju inte bra varför lär jag mig inte det? Hur kan man göra samma misstag om och om igen år ut och år in?

Jag vet inte om jag känner mig så mkt bättre efter detta inlägget men på ngt sätt var det skönt att få skriva av sig. Jag begär inte att ni ska förstå vad jag har skrivit men för mig räcker det att jag vet att ngn läser det.

Over and out

Jag blir tokig. Vet inte vad jag ska ta mig till!
Det finns så mkt att säga/skriva men det skulle få tokiga konsekvenser.
(Om det nu skulle få några konsekvenser alls.)

Vad gör man när man får en massa info som man känner att man själv måste bearbeta men det är så mkt info att man inte hinner/orkar?
Eller om tankarna vill en sak och kroppen en annan?

Detta är två av alla frågor som jag brottas med just nu
Jag vet att det inte är så många som förstår vad jag svamlar om men jag har velat skriva av mig nu så länge så nu orkar jag inte hålla det inne längre.

Ngt som också är störande är när andra verkar veta saker om en själv som själv inte vet och sen ska dom försöka intala en om att dom har rätt. Hur ska man reagera då? Ska man bara tacka och ta emot för upplysningen? eller ignorera det?

Ibland undrar jag om jag är för snäll och ödmjuk (går det att vara det föresten)
Det måste ju vara så när jag själv kommer till skada av att jag "hjälper" andra.

Jag vet inte vart jag ska börja
Eller om jag ens ska ngt alls

Allting är bara för mkt nu
Allt händer på en gång
Jag är som en god vän beskrev sitt tillstånd en gång "känslomåssigt fuckad"
Det kanske låter som ett kul uttryck
Men en sak är säkert det är inte lika kul som det låter
VART SKA JAG TA VÄGEN?
- vart ska jag vända mig?

Det är inte så att jag inte har ngn att prata med för det har jag
Men mitt problem är att jag inte kan sätta ord på vad det är jag känner
Är det sorg, glädje, styrka, svaghet, kärlek, hat eller vad är det?

Just nu änskar jag att det fanns tankeläsare som kunde hjälpa mig att förstå hur jag egentligen mår.

Detta blev ett ngt djupt inlägg (men ändå inte så djupt som jag vill/"behöver")
Men ni får ha det så bra så ska jag försöka få ordning på mig själv tills nästa inlägg

Kramisar

Jag har kommit fram till att jag tänker för mkt
Framförallt tänker jag för mkt på andra
Det är inte ofta som jag ägnar mig själv en tanke
"Hur mår DU malin? Vad vill DU göra?"
Jag är väl för snäll antar jag
det är inte alltid posivit att vara det kan jag intyga
Man når dåligt att tänka för mkt på andra
Har gjort det den senaste tiden och jag har glömt bort att tänka på hur jag mår
Vill inte att det ska vara så men jag kan inte föra så mkt åt det
Jag försöker att vara "mindre snäll"
Men det vill man ju inte vara
Eftersom jag "är som jag är" så är det underbart när man kan snacka med ngn som bara lyssnar eller kanske egetligen inte lyssnar med ändå finns där
Det är sååå underbart skönt
Är så glada att ni finns där

Hur kunde jag missa
Hur kunde jag missa Dig
Du var ju här
Precis här

Jag hade ju väntat på det ögonblicket
Nästan längtat ihjäl mig
Och när det väl händer
Är inte jag med

Vad hade jag gjort för att förtjärna det
Det var ju inte ens fredagen den trettonde
Det var en helt okej dag
Den kunde blivit helt underbar
Om jag bara hade varit här...
...med diig!

Hoppas att jag en chans till att uppleva det ögonblicket
Hoppas att jag, precis som Marcus, får en andra chans!