Igår firade jag påskafton med min kära familj + Yvonne (som så många andra år)

När mamma var och hämtade Yvonne passade jag på att tända lite ljus. Och eftersom vi skulle sitta på våran inglasade altan och äta så koncentrerade jag mig på att få det varmt där ute. Det slutade med att jag hade tänt 31 ljus där ute.

Eftersom jag gillade att leka pyroman så försatte jag med tändaren i högsta hugg in i huset. När jag en halv timma senare var klar hade jag sammanlagt 65 fins ljus att beskåda på olika platser i huset. Niklas fick till och med ett där han satt vid "sin" dator och spelare WoW. Pappa hjälpte mig att tända den lilla lyktan på toaletten. Så för att sammanfatta Påskaftonen 2008 så kan man lätt säga att den var ljus.

Kvällen innehöll också grillad fläskkarré med ris och gräddfil sås *mums*. Till efterrätt (hade mamma och pappa slagit sina hjärnceller ihop)bjöds det hallon o persikor med smält after eight. Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk men det var faktiskt gott.

Detta var min påsk '08, hur var din?

Jag blir tokig. Vet inte vad jag ska ta mig till!
Det finns så mkt att säga/skriva men det skulle få tokiga konsekvenser.
(Om det nu skulle få några konsekvenser alls.)

Vad gör man när man får en massa info som man känner att man själv måste bearbeta men det är så mkt info att man inte hinner/orkar?
Eller om tankarna vill en sak och kroppen en annan?

Detta är två av alla frågor som jag brottas med just nu
Jag vet att det inte är så många som förstår vad jag svamlar om men jag har velat skriva av mig nu så länge så nu orkar jag inte hålla det inne längre.

Ngt som också är störande är när andra verkar veta saker om en själv som själv inte vet och sen ska dom försöka intala en om att dom har rätt. Hur ska man reagera då? Ska man bara tacka och ta emot för upplysningen? eller ignorera det?

Ibland undrar jag om jag är för snäll och ödmjuk (går det att vara det föresten)
Det måste ju vara så när jag själv kommer till skada av att jag "hjälper" andra.